MariaTheresia

Hur kan det komma sig att när man allra helst vill springa på (läs: ett spontant möte) en viss person så gör man inte det. Man vill så mycket som det bara går men ändå gör man inte det (man kanske rent av "ordnar" spontana möten, fast detta pratar man ju inte högt om) När jag va liten var min största idol Tomas Brolin och jag önskade varje dag att jag skulle råka stöta på (nu menar jag inte stöta som att ragga utan mer snubbla in i..typ) honom. Jag visualiserade att han bara skulle råka dyka upp på vår gata medan jag och min granne patrik var ute och spelade fotboll på vår gräsmatta. Jag skulle då bli överlycklig och springa fram och be om hans autograf samtidigt som han då också skulle fråga om han fick vara med och spela fotboll med oss. Givetvis så inträffade aldrig ovanstående scenario och till slut insåg jag att den krassa verkligheten inte riktigt såg ut som den gjorde i mina drömmar. Jag blev äldre och mer realistisk (trodde jag iallafall). Nuförtiden handlar det ju inte om att det är ens idoler man vill träffa på utan kanske mer en person "in real life" som man vill träffa av olika anledningar. En person som det är ganska stora odds att man skulle kunna stöta på t e x på stan, gymmet eller skolan. Precis som jag skrev inledningsvis så spelar det ingen roll hur mycket man än vill och önskar sig det, det sker bara inte. Det ironiska här är att de flesta andra i ens omgivning gör ju såklart det istället. "Maria, du skulle ha varit med mig idag. Jag träffade XXX på stadium". Så går en dag och nästa kompis säger: "Men Maria, gissa vem som jag såg på Scycom arena!". Ja, ni fattar!!! Ytterligare en sak som gör det hela ironiskt är att när man slutar att vilja träffa på denna person XXX  så stöter man givetvis på denne hela tiden. Och då menar jag verkligen HELA TIDEN! Ett av livets stora mysterium säger jag bara...