Rädsla
Att möta en situation som ger upphov till en känsla av skräckblandad förtjusning är väldigt speciellt. Ena stunden vill man bara springa långt, långt därifrån och gömma sig under en sten. Typ. Medan man samtidigt skulle vilja stanna tiden eftersom man är nyfiken på vad som väntar runt hörnet.
Jag talar om rädsla.
Rädsla kan vara mycket. Jag är rädd för många olika saker, allt från solrosor(jag vet, det är jättekonstigt men jag ska inte tråka ut er med min ytterst ovanliga fobi), höga höjder till att mina nära och kära ska drabbas av sjukdom och olycka. Som sagt, rädsla kan vara väldigt mycket och dessutom väldigt olika för många människor. En sak som jag har märkt i mina möten med olika människor, allt från nära vänner till flyktiga bekanta, är att många är rädd för att visa sig sårbara. Jag är inte bättre där. Ibland tror jag nog att jag är någon form av en superhjälte som aldrig känner en minsta styng av nedstämdhet eller sorgsenhet. Eller det är iallafall vad jag vill visa upp för min omgivning. De som känner mig väl påstår att de kan läsa mig som en öppen bok där de direkt ser att någonting är fel. Och det kan mycket väl stämma. Men ibland frågar jag mig varför är det så svårt att visa sig sårbar, rädd eller osäker? Är det inte fint att visa sina känslor?
På allt det där skulle jag vilja svara ja, hundra gånger om. Men tyvärr ser det ju inte ut så i vårt högpresterande samhälle där vi alla ska vara MVG -människor på olika plan. Vi ska vara bäst i skolan/ på jobbet, vi ska vara världens lojalaste och pålitligaste vän och för att inte tala om hur snygga och hälsosamma vi ska vara. Lägg därtill att om vi har en partner ska vi vara världens mest förstående, kärleksfulla och ömsinta livskamrat (Inte undra på att många väljer att vara ensamma). Mitt iallt detta finns det inte plats för att visa vad vi egentligen känner. Att man någongång eller kanske för det mesta känner en stor rädsla för att inte duga eller för att rentav misslyckas med ovanstående livsuppgifter. Jag vet inte riktigt hur man ska komma runt detta problem. För problem anser jag att det är eftersom många, liksom jag, använder sig av "sopa under mattan principen" och låter ekorrhjulet snurra och snurra tills att man, till slut, vaknar upp en dag och undrar vart livet tog vägen. Jag vill inte leva så. Därför ska jag försöka att bli bättre på att visa mig sårbar. Sårbarhet är vackert.
"Att våga är att förlora fotfästet en liten stund
att inte våga är att förlora sig själv"
Jag talar om rädsla.
Rädsla kan vara mycket. Jag är rädd för många olika saker, allt från solrosor(jag vet, det är jättekonstigt men jag ska inte tråka ut er med min ytterst ovanliga fobi), höga höjder till att mina nära och kära ska drabbas av sjukdom och olycka. Som sagt, rädsla kan vara väldigt mycket och dessutom väldigt olika för många människor. En sak som jag har märkt i mina möten med olika människor, allt från nära vänner till flyktiga bekanta, är att många är rädd för att visa sig sårbara. Jag är inte bättre där. Ibland tror jag nog att jag är någon form av en superhjälte som aldrig känner en minsta styng av nedstämdhet eller sorgsenhet. Eller det är iallafall vad jag vill visa upp för min omgivning. De som känner mig väl påstår att de kan läsa mig som en öppen bok där de direkt ser att någonting är fel. Och det kan mycket väl stämma. Men ibland frågar jag mig varför är det så svårt att visa sig sårbar, rädd eller osäker? Är det inte fint att visa sina känslor?
På allt det där skulle jag vilja svara ja, hundra gånger om. Men tyvärr ser det ju inte ut så i vårt högpresterande samhälle där vi alla ska vara MVG -människor på olika plan. Vi ska vara bäst i skolan/ på jobbet, vi ska vara världens lojalaste och pålitligaste vän och för att inte tala om hur snygga och hälsosamma vi ska vara. Lägg därtill att om vi har en partner ska vi vara världens mest förstående, kärleksfulla och ömsinta livskamrat (Inte undra på att många väljer att vara ensamma). Mitt iallt detta finns det inte plats för att visa vad vi egentligen känner. Att man någongång eller kanske för det mesta känner en stor rädsla för att inte duga eller för att rentav misslyckas med ovanstående livsuppgifter. Jag vet inte riktigt hur man ska komma runt detta problem. För problem anser jag att det är eftersom många, liksom jag, använder sig av "sopa under mattan principen" och låter ekorrhjulet snurra och snurra tills att man, till slut, vaknar upp en dag och undrar vart livet tog vägen. Jag vill inte leva så. Därför ska jag försöka att bli bättre på att visa mig sårbar. Sårbarhet är vackert.
"Att våga är att förlora fotfästet en liten stund
att inte våga är att förlora sig själv"
Kommentarer
Postat av: Maria
Kloka saker som kan vara värt att tänka på, här är en fin dikt dom jag tycker är ganska tankvärd oxå...
Att leva innebär att känna.
Att känna innebär att blotta sig.
Att blotta sig innebär att vara sårbar.
Att vara sårbar innebär att lita.
Att lita innebär att våga.
Att våga innebär att leva.
Puss & kram på dig! Hoppas du får en härlig kväll. ;)
Postat av: Maria
Åh vilken fin dikt! Nästan lika fin som du :) Kloka ord som jag ska ta med mig. Hoppas du har det bra! Hörs snart gums! puss
Trackback